Fredag

23/4-2001

Kl. 23.30

Jag trodde vi var kompisar. Han var, är, min bästa kompis. Jag är inte precis den populäraste i skolan och värderar de kompisar jag har. Alltså typ Sandor. Att han snäste av mig på det viset, att han inte såg någonting. Han har alltid hängt efter mig, vi har varit kompisar så länge jag kan minnas. Vi har kanske inte så mycket gemensamt men ändå. Det har trots allt fungerat. Visst, det kan ha varit spriten som talat men man gör väl inte så mot en kompis. Han kunde ju har sätt att jag inte hade kul. Han kunde ju ha varit mer förstående när jag ville gå hem. Han hade inte behövt följa med men han hade heller inte behövt be mig att sticka. Jag tänker i alla fall inte träffa honom frivilligt igen. Än mindre kommer jag be om ursäkt. Om det inte räckte så ska vi flytta till Umeå. Även om jag inte har så många kompisar här eller är den mest populära så är det här jag är uppväxt. Det här jag har bott hela mitt liv. Det är här jag hittar och trivs. Hur ska jag kunna börja om på nytt? Om jag inte lyckats skaffa kompisar här hur ska jag då kunna göra det där?

Lördag

24/4-2001

Kl. 13.00

Som sagt så gick inte jag till honom. Sandor kom till mig. Jag har ju alltid varit den som hängt bakom men nu kom han krypande tillbaka. Okej, det var väl att ta i men det var jag som hade övertaget och han var i underläge. För en gångs skull var jag den starka av oss. Han verkade verkligen ångerfull och ledsen över vad som hänt. Jag tyckte nästan synd om honom. Jag fick lite bättre självförtroende av det och lite mer pondus. Det kändes bra trots att det inte var av en rolig anledning. Det är klart att jag tog emot hans ursäkt men det är synd att vi inte kommer hinna umgås så mycket eftersom att jag ska flytta. Nu behöver jag i alla fall inte flytta med dåligt samvete och känna som om jag flyr. Synd bara att han blir lämnad kvar ensam.

"Eller är hon hemligt kär i honom? Han spetsar öronen. 'Hej. Är Aron hemma?' "

Att tycka om någon som tycker om någon annan. Vad jobbigt det måste vara. Att inte veta. Han tänker att han känner sig kränkt utan att veta varför. Jag tror att det betyder att han faktiskt har känslor för Stina. Utan att veta om det. När han pratade med Tobbe om henne tidigare tror jag att han inte ville lämna ut sig på det sättet. Varför säga det till någon annan innan man har sagt det till personen man känner någonting för? Det är väl lite dumt. Eller? Jag vet att jag skulle bli förkrossad om jag upplevde något liknande. Det måste vara så jobbigt.

"Vad tänker andra när dom ser på mej? Att jag är en total nobody, en snygging, ett freak? Vad säger dom om mej när jag inte hör? Ska man bry sig?" (Citat ur Sandors text till Ida) Ska man verkligen bry sig? Egentligen behöver man väl inte det men det är svårt att låta bli. Jag tror att det här är tankar som snurrar runt i allas huvuden. Vem struntar egentligen helt och hållet i vad alla tycker. Hur mycket jag än försöker så kan i alla fall inte jag låta bli det. Hur många gånger jag än intalar mig själv att jag duger som jag är, att jag bara är mig själv och att ingen har med den saken att göra går det inte. Det finns inte mycket jag hellre vill än att få de tankarna ur huvudet. Det kan verkligen vara påfrestande ibland att hela tiden undra. Varför tror man att man inte duger som den man är? Är det för att det finns så många människor som kan snacka skit om en? Eller är det helt enkelt för att man är rädd för att någon inte ska tycka om en? En kompis? En kille?

Jag reagerade på att Sandor valde fotboll på idrotten fast han egentligen ville dansa. Han stod upp på sig och visade att han faktiskt kan även om de inte tror det. Den här gången lät han de inte reta honom utan han valde det faktiskt. Då visade han att han inte är den de tror. De tror att han är den feminina killen i klassen men han kan vara både och. Dels är han den de tror men när det verkligen gäller kan han faktiskt säga emot. Han var till och med duktig på det (till allas förvåning).

"Jag vill också ha sällskap, skitsamma om det är en djävul!" När jag läster det här tänker jag på en annan sak jag läst i en annan bok. Jag kommer inte ihåg vad det stod exakt men i det stora hela. Så länge man har sig själv är man aldrig ensam. Det är inte fören man tappar bort sig själv som man är verkligt ensam. Det är sant också. Så länge man har sig själv är man aldrig ensam. Om du inte kan lita på dig själv vem kan du då lita på? Om du inte har dig själv att anförtro dig till vem kan du då anförtro dig åt? Om du inte kan säga sanningen till dig själv vem kan du då säga sanningen till? Ibland kan det kännas hemskt och man vill ha någon med sig, även om det är en djävul. Det spelar ingen roll vem det är bara det är någon som får än att inte känna sig ensam. Jag håller mer med om att man inte är ensam fören man har tappat bort sig själv. Det finns ingen bättre lyssnare än dig själv. Av dig själv får du alltid de bästa svaren.

Sandor är inte precis den populäraste killen i skolan. Han blir mobbad eller retad av två killar som tar samma buss som honom. Sandor bor strax utanför Göteborg. Den mesta av hans tid går åt till dansen. Hans mamma är danslärare och har bott i Budapest. Hon är väldigt noga med att Sandor ska vara bäst i gruppen. Som de flesta mammor tycker hon att han också är det, till skillnad från Sandor. Sandors kompis heter Tobbe. Tobbe verkar inte vara lika engagerad i deras vänskap som Sandor är.

Ida är den populäraste tjejen i skolan. Hennes två bästa kompisar heter Therese och Susanna. I början var de på fest och den slutade med att Ida kräktes. Hon är lite av "ledaren" i deras gäng och de ser upp till henne. Därför blev Therese skadeglad när hon fick höra att Ida kräktes. Idas mamma är deprimerad. Ida trodde nästan att hennes mamma var död när hon bara låg där på sängen och inte gjorde någonting. Vanja är Idas granne och de verkar inte precis vara bästa kompisar. Ida tycker att Vanja är för perfekt, precis som hennes lugg.

Idag har vi läst Sandor slash Ida.

Den här boken tror jag de flesta kan relatera till. Dels för att det både är en kille och en tjej och dels för att den ena är den populäraste och bästa som alla ser upp till medan den andra är blyg och inte vill synas. Den jag relaterar mest till är nog Sandor. Jag vet att han är en kille men det spelar ingen roll. Jag är också blyg. Jag vet att jag kan vara spydig och så men inte ens en bråkdel av det jag tänker kommer ut. Jag säger verkligen inte allt jag vill eller tänker. Jag håller det inom mig. För mig känns det tryggast och bäst. Jag trivs med att vara själv. Det är skönt att bara gå själv och inte behöva vara trevlig eller inte behöva prata. Jag kan tänka på vad jag vill utan att bli störd.

   "Sandor åker spårvagn, är en i mängden, en ingen alls. Ingen bryr sig om honom. Himmelriket." Jag förstår precis vad de menar. Det är så skönt när ingen bryr sig om en. Ingen som frågar hur det är eller vad som är fel. Ibland är det inget som är fel. Det är bara skönt att se likgiltig ut. Att inte bry sig om något. Skippa allt prat och bara betrakta världen på sitt eget sätt utan att någon säger emot eller diskuterar med en. Jag kan gå och le för mig själv utan att någon sagt något roligt. Det behöver inte ens vara någon med mig. Jag kan vara helt själv. Speciellt när jag cyklar. Då kan jag tänka själv. Det är oftast svårt att prata med någon då och jag kan bli rent ut sagt besviken om någon kommer ikapp mig eller börjar prata med mig. Det är en av de få stunderna då jag faktiskt får vara ensam och tänka på vad jag vill. Nu när jag skriver det här inser jag att andra kanske känner likadant. Jag kanske ska sluta fråga hur det är med andra när de ser ledsna ut. Det kanske inte är någonting. Fast det känns heller inte helt rätt. Det är svårt att veta vad som är rätt. Jag frågar för att jag bryr mig och inte vill att någon ska vara ledsen och det gör väl andra också när de frågar mig.

Boken jag läser nu heter "Fatta Eld". Sid. 207-222

Jag blir nästan upprörd när jag läser det här. De hittar på så många lögner för att hjälpa andra och det är nästan sjukt att de måste tävla igen. Till råga på allt är arenan fylld med vatten och det är bara gamla segrare med. Båda Katniss och Peeta måste delta igen. Deras handledare ville att de skull lära känna de andra deltagarna innan spelen. Det kan jag inte riktigt förstå. Varför skulle de vilja göra det. De kommer ända att bli tvugna att döda flera stycken av de.Jag undrar verkligen hur det ska gå för de. Båda två kan ju inte vinna igen. Är det hon som kommer komma ut levande eller är det han? Eftersom att det finns ytterligare en bok i serien och eftersom att Katniss och Peeta är huvudpersonerna så tror jag att minst en kommer vinna.

   Det här är den andra boken i serien Hungerspelen. I en tidigare reflektion om den första boken undrade jag hur de andra skulle kunna toppa den. Nu har jag insett att det gick. Den här är minst lika bra.